Marianne reflekterar

För sådär 20 år sedan brukade jag – ganska regelbundet – hålla föredrag på Vidalavidas mysiga café i Masthugget. Vid ett sådant tillfälle halade Johan upp ett mynt ur fickan. Han visade entusiastiskt upp detta som han kallade en Bitcoin. Han förklarade att dessa ’pengar’ kunde man själv tillverka genom något som kallades ’mining’. Min reaktion var skepsis men jag lovade Johan att komma på en gratis presentation någon vecka efter. Min oro och skepsis bara växte. Min drivkraft, mitt syfte med alla dessa gratis föredrag var att få vanligt folk att förstå att ekonomi i grunden handlar om försörjning av basbehov och hantering av naturresurser. Och att pengar endast bör vara ett kommunikationsmedel eller cirkulationsmedel för att hantera detta. När jag oförtrutet fortsatte att prata om ekonomi och pengar på mitt sätt så blev jag ofta frustrerad eftersom den första frågan jag fick efter föredraget nästan alltid kom att bli: ”Och, vad tycker du om Bitcoin?”

Mitt svar blev och blir alltid detsamma: ”Om Bitcoin tycker jag inte!” Idag vet vi att Bitcoins ’fabriker’ kräver oerhört mycket elkraft. Den som finns i Sverige använder mer än hela Stockholms stad. Läs gärna mer om Bitcoins energiförbrukning och reaktioner på det i förra numret av Pp.

”Pengar talar olika språk”, sa David vid ett seminarium hos Margrit Kennedy. – ”Antingen talar de girighetens språk, eller så talar de kärlekens och samverkandets språk.” I grunden är det så enkelt. Tyvärr är det många av oss som misstror enkelhet och fascineras av komplexitet och avancerad teknik. Människans kreativitet behöver få sitt utlopp men – vi har inte råd att förblindas av trolltyg längre! Jag ber alla er som är extra smarta när det gäller matte, teknik, formler etc att använda ert ’genius’ för jorden och samhällenas bästa!

Vad har värde?

I Bibeln står det om ’dansen kring guldkalven’. I Romarriket präglade man gudars ansikten på mynten. Fritz Bauer, författare och ekonom från 1800-talet talar om hur Penningen står på piedestal och dyrkas av folket. Under många (hur många?) år hade vi guldmyntfot och också idag finns det människor som ser det som en garant för värde och rikedom. Och, javisst, det går att byta ut en död – men förföriskt glänsande – metall mot landområden, skördar, fiskebestånd men är det lämpligt?

Vi moderna västerländska människor har tappat kontakten med jorden och våra grundläggande behov. Enligt nationalekonomiska teori saknar naturen värde – det är endast genom människans omvandling av naturresurser som värde skapas. Alla – av oss kallade – primitiva folk vet att regnskogens värde inte går att räkna i pengar eller guld.

Jag har, som många ’gamlingar’ vet, hållit på med att själv fortbilda mig och att förmedla det jag själv insett alltsedan jag översatte Margrit Kennedys bok 1988-89. För att försöka förstå det obegripliga i ämnet Ekonomi och Pengar har jag plöjt hundratals böcker, sett massor med you-tubes, deltagit i många seminarier och – framför allt – suttit och tänkt själv på min kammare.

Jag har insett min begränsning. Jag är en medelmåtta när det gäller kalkylblad, matte, systemteknik m.m. Och jag tycker det är så tråkigt! Men jag har även insett min ’storhet’. Jag är bra på att förstå övergripande sammanhang och jag är även bra på att skilja agnarna från vetet. Att jag läst Socialantropologi, Humanekologi och Internationella relationer (m.m) hjälper mig också. Dessa ämnen ger en bred allmänbildning. Det vet alla som läst dem.

Eftersom jag hållit föredrag under många år så får jag både frågor om nyheter som ofta presenteras som geniala uppfinningar och erbjudanden om att delta i studiecirklar där man läser hundratals sidor på engelska om sofistikerade resonemang med antingen kritik av någon annans tänkande och slutsatser eller en beskrivning av nya system för penningutgivning och cirkulation.

Jag är både tacksam och lite smickrad över att jag fortfarande blir inbjuden! Samtidigt känner jag att jag är färdigutbildad nu. Förhoppningsvis har jag en roll att spela när det gäller just att förenkla och att redovisa de slutsatser jag dragit – vilka är formulerade av andra större tänkare än jag själv. Men som sagt har jag ju del i det genom att jag valt det som jag tror på. Det mesta finns redovisat i min lilla bok Tänk OM… och även i månadsbladets olika nummer. Här gör jag en extremt kortfattad sammanfattning!

Det första jag vill förmedla är att jag vill att ni alla flyttar fokus till realekonomin och inser att det är av vad jorden ger som vi lever – det är där alla värden finns. Pengar är ingenting, de är en konstruktion – de är och ska vara värdelösa i sig!
Därför är sådana påfund som Bitcoin farliga för drivkraften bakom dem är att man själv ska tjäna pengar på dem. Egot fascineras av hemlighetsmakeriet bakom och egot vill ha mer. Rädslan – som också är egot – gör att du tror att du måste förstå för att kunna förkasta den.

Det andra jag vill förmedla är att du som är intresserad av att förstå mer och också förmedla det du förstått inte behöver gå in i detaljerna på alla idéer som dyker upp! Det behövs inte! Det räcker med att visa på de absurda svängningarna i ’värde’, och den enorma elförbrukningen; alltså dess destruktiva påverkan på miljö och klimat.
Många sätter igång av obskyra skäl – de vill visa upp sig och komma med något genialt som ändå inte är någon lösning utan bara förvirrar diskussionen och förståelsen.
Hur länge har vi inte pratat om Basinkomst, och om e-kronor utan att på djupet förstå varandra eller sakens komplexitet!
Jag menar att GRUNDEN behöver byggas och förstås av alla. Sedan är det säkert inte alls svårt för några ingenjörer, systemtekniker, arkitekter att designa fungerande helhetslösningar. Om ALLA ska hålla på att sätta sig in i alla nyheter (och sedan tjafsa med varandra om vem som förstått bäst) så kommer vi inte att hinna lösa problemen med FÖR LITE PENGAR I REALEKONOMIN innan det är för sent.

Pengar ska vara en samhällstjänst

Sedan mycket länge pågår en diskussion om vad pengar är. Det enda vi – folkflertalet – behöver bry oss om är att den främsta funktionen som det vi kallar pengar SKA HA är som bytesmedel. De ska, som Silvio Gesell sa, cirkulera i samhället som blodet i människokroppen. Ingen ska sätta sig på pengarna – eller dra dem ur realekonomin – för att sko sig själv. Pengarna ska vara en samhällstjänst.

Anledningen till att vi söker nya system, nya lösningar är att det fattas pengar till enskildas basbehov och nödvändiga samhällsbehov. Det är en stor minoritet som har svårt att få en bostad till en dräglig kostnad och också svårt att få pengarna att räcka till mat av bra kvalitet. Fattigdomen har ökat i Sverige – så skulle det inte behöva vara! Och; vi behöver inga krångliga lösningar för att lösa problemet med penningbrist i realekonomin och samhällsekonomin. Det enda vi behöver göra är att skilja på bytesmedel/cirkulationsmedel och vinstmedel. Idag är hela det ekonomiska ’spelet’ inriktat på att öka vinsterna till de redan rika.

Pengar ska cirkulera inom icke-proprietära domäner

Idag är pengarna till största delen digitala och det är ju praktiskt så länge vi har ström i kablarna och de tekniska hjälpmedlen fungerar (swish, kontokort etc.). Men idag är vi i händerna på de stora aktörerna vars drivkraft är att skapa vinster och att hålla oss kvar i systemet. Därför behöver vi fria digitala eller analoga/konkreta pengar.

Pengar ska finnas på olika nivåer

Pengar ska kopplas till realekonomin. Det betyder att vi ska ha ett slags pengar inom lokalsamhället. De ska serva lokala producenter och handlare. Utöver det ska vi ha pengar på regional nivå, nationell nivå och några starka internationella valutor.

Banker i varje lokalsamhället De ska vara icke-vinstdrivande. Här ska folk kunna placera sitt ’överflöd’ till fromma för andra bybor. Här lägger vi också upp en fond… Som sagt: Detta var en mycket kortfattad beskrivning, månaden gick för fort!

Nedan följer en bra artikel som vi fått lov av författaren att publicera. Den visar att städer, regioner och kommuner kan gå före i klimatarbetet när staten inte håller måttet.

Orädda städer förändrar världen

Valter Mutt

Är det kört för demokratin? Tvingas vi acceptera en samhällsutveckling alltmer formad av resursstarka lobbyister, megakoncerner, kinesiska statsfonder och annan maktutövning bortom demokratisk kontroll?

När folkvalda inte orkar stå upp mot mäktiga särintressen och försvara allmänintresset så får vi företeelser som ”perversa subventioner”, som det kallas när skattekronor används till att subventionera skadlig verksamhet. Exempelvis är de årliga globala subventionerna av fossilsektorn alltjämt betydligt större än de offentliga understöd som kommer förnybar energi till del.

Handels- och investeringsavtal som försvårar införandet av skärpt miljölagstiftning utgör ett annat exempel på hur demokratin avlövas på beslutsmakt. Kanske inte så konstigt att uppgivenhet griper omkring sig i vår tid och att allt färre känner lust att engagera sig i politiska partier vars främsta funktion numera tycks vara att förvalta det andra, de verkliga makthavarna, gestaltar.

Sänker vi oss från den nationella – och övernationella – nivån ner till regioner och kommuner så ter sig emellertid bilden inte längre lika dyster. Här ser vi tvärtom hur demokratin tar tillbaka terräng från marknaden. I rapporten The future is public (2019) från Transnational Institute i Amsterdam dokumenteras framgångsrika återkommunaliseringar av sådant som energi, vattenförsörjning, bostäder och avfallshantering från 2400 kommuner i 58 länder.

På den lokala nivån lyckas gång på gång allmänintresset besegra resursstarka särintressen. Ett färskt exempel är den lokala folkomröstningen i Berlin i september om återkommunalisering av de 243000 lägenheter som häromåret såldes ut till multinationella fastighetsbolag. Initiativtagarna lyckades samla in erforderliga 170000 namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning, och i denna röstade 58 procent för återkommunalisering.

En ny kaxighet gror bland världens lokalpolitiker. New Yorks dåvarande borgmästare, Bill de Blasio, tog 2018 initiativ till att stämma fem av världens största oljebolag för deras klimatpåverkan och han yttrade då ”vi tar striden direkt till dem som känt till konsekvenserna och medvetet misslett allmänheten för att skydda sina vinster”. De klimatsatsningar som sjösatts på många håll i kommun-USA är ofta avsevärt mera ambitiösa än det som hittills åstadkommits på nationell nivå.

Och detta gäller också på många andra håll i världen, inte bara på klimatpolitikens område utan det kan också handla om sådant som skydd av allmänningar och kamp mot skövling av lokala naturresurser. Amsterdam har som första stad i världen beslutat sig för att stegvis börja tillämpa den tillväxtoberoende ekonomiska modell som den brittiska nationalekonomen Kate Raworth utvecklat i sin bok Donutekonomi och som syftar till att tillgodose grundläggande mänskliga behov utan att de planetära gränserna överskrids.

Givet att samtliga kontinenter utom Antarktis består av kommuner, så uppstår en betydande förändringskraft när många lokalpolitiker runtom i världen börjar dra åt samma håll. 2004 bildades den världskommunala organisationen United Cities and Local Governments, en sorts Förenta kommunerna med huvudkontor i Barcelona. Hemsidan åskådliggör med stor tydlighet hur mycket grönare, kvinnligare och medborgarnära den här internationella organisationen är jämfört med dinosaurier som IMF, WB, WTO, OECD med flera.

Barcelona har blivit något av huvudort för den nya radikala municipalistiska rörelsen. Staden styrs sedan 2015 av en nydanande medborgarplattform under ledning av borgmästaren Ada Colau. Hon blev känd för en bredare allmänhet när hon efter finanskrisen 2008 ställde sig i spetsen för kampen mot massvräkningar av hyresgäster.

Liknande plattformar bortom det traditionella partiväsendet har kommit till makten i en rad kommuner runtom i Sydeuropa och Latinamerika. Jämställdhet, platt organisation med inslag av direktdemokrati, rotationsprinciper och lönetak för förtroendevalda där överskjutande arvoden går till allmännyttiga ändamål hör till sådant som utmärker dessa nya plattformspartier. Agendan är rödgrön med tydligt fokus på miljöutmaningarna och de växande klyftorna men utan -ismer och dogmer, öppna tematiska arbetsgrupper driver på politikutvecklingen.

Den som vill fördjupa sig mer i detta rekommenderas en nyutkommen antologi betitlad Orädda städer – en guide till den globala municipalistiska rörelsen (Lode förlag, 2022).

Plasten, ett olöst problem i den cirkulära ekonomin

Plastförbrukningen är en katastrof som passerat tipping point för länge sedan,
och som därför kostar oss mer och mer… och ännu mer så länge vi fortsätter att använda plast utan återvinning

Sedan 50-talet har världens plastproduktion ökat enormt. År 2018 tillverkades 360 miljoner ton plast, varav 62 miljoner ton i EU. l Av all denna plast används cirka 40 procent till engångsprodukter, till exempel matförpackningar och plastpåsar. l Bara en liten del av all plast (mindre än 2 %) återvinns, och det är inte alla plaster som kan materialåtervinnas. Eftersom naturen inte kan bryta ned plasten är plastnedskräpning ett av våra största miljöhot. Plastskräp som inte tas om hand smulas sönder och blir till mikroplaster som skadar miljö och djurliv.

Återvinningsbluffen

Det är dags att syna återvinningsbluffen.

SEDAN 50-TALET HAR VI SLÄNGT MER ÄN 6 MILJARDER TON PLAST

https://www.youtube.com/watch?v=fBh2Men9rsg 2:09 MINUTER

Bara två procent av den plast som produceras i världen återvinns och blir till nya förpackningar. Följ med in i en värld av kriminella plasthandlare, löften om återvinning som inte uppfylls och kopplingar mellan olje- och plastindustrin. Filmen är en av tre fristående dokumentärer om plast som ingår i satsningen Why Plastic, ett omfattande internationellt samarbete mellan tv-stationer över hela världen. https://www.svtplay.se/video/32889335/dokument-utifran-atervinningsbluffen
Återvinningsbluffen. Dokumentär från 2021 på SVT Play. Originaltitel: The Recycling Lie.

Till sist: Lyssna på P4 Gävle som intervjuar Stephen om cirkulär ekonomi.
https://sverigesradio.se/artikel/stephen-forsoker-leva-som-han-lar-cirkulart