Varför pratar vi fortfarande om ”allmännyttan”?

Statliga stöd har mycket länge varit viktiga för att tillgodose alla invånares basbehov av t.ex. bostäder men även av skolor, sjukvård och infrastruktur som järnvägar med mera.

Tillsammans konstituerade dessa allmännyttiga insatser det vi kallade folkhemmet.
Reformen ”allmännyttan” innebar i korthet statliga stöd till kommunalt bostadsbyggande. Villkoret för att få detta stöd var att ett bostadsföretag skulle drivas utan enskilt vinstsyfte, och vara helt ägt och styrt av kommunen. Bostäderna skulle vara tillgängliga för alla. De skulle inte vara behovsprövade eller bara riktade till vissa grupper.

Men från och med 1974 försvagades allmännyttan genom att det blev lag på att kommunen skulle satsa hela grundkapitalet och utse samtliga ledamöter i styrelsen och att dess hyror skulle utgöra förstahandsnorm inom hela hyressektorn, det vill säga också den privata.
Under perioden 1991–2010 ändrades förutsättningarna för allmännyttan radikalt.

Lagen om allmännyttiga bostadsbolag (2010:879) är nu så utformad att den inte strider mot EU:s konkurrens- och statsstödsregler. Allmännyttan ska agera affärsmässigt, göra vinst och se till att konkurrensen mellan privata bolag och allmännytta inte snedvrids. Och i den reviderade kommunallagen från 2017 har principen om självkostnad tagits bort. I det så kallade januariavtalet vill regeringen med stöd av Centerpartiet och Liberalerna införa marknadshyror i nyproduktionen, vilket öppnar upp för marknadshyror i hela bostadsbeståndet.

Allt fler kommuner började under 1990-talet att sälja ut sina fastigheter, även om den socialdemokratiska regeringen försökte att förhindra den utvecklingen genom olika åtgärder. Allmännyttan blev ett icke-begrepp då företagsstyrning enligt NPM (efter USA-modellen som kallades New Public Management) skulle gälla för alla statliga verksamheter. Den alliansstyrda Stockholms kommun 2006 – 2014 sålde 30 000 bostäder.

Bostadsmarknaden missgynnar stora grupper av medborgarna.

När det gäller de nuvarande beståndet av lägenheter i flerbostadshus, med rimliga hyror, byggdes drygt 50 procent av dessa mellan 1951 och 1980. Sedan 1997 har Hyresgästföreningen vartannat år undersökt bostadssituationen för unga vuxna. Aldrig tidigare har så många varit mambos mot sin vilja.
2019 var det 27 procent, mer än var fjärde ung vuxen bodde kvar i föräldrahemmet. Och av dem skulle 85 procent hellre velat haft en egen bostad. Det betyder att cirka 238 000 unga vuxna som var ofrivilliga mambos.
När vi nu har facit för åren 2018 och 2019, då bara 55 000 bostäder byggdes vardera året, innebär det att fram till 2027 måste det byggas 66 000 bostäder per år dvs. totalt 528 000. Det kommer att bli mycket svårt om de svenska byggföretagen ska konkurrera med utländska företag.
Till slut ett hopp om en positiv förändring, en septembernyhet. ”De två lärarfackförbunden är eniga om att skolorna bör styras och finansieras av staten.”

Ref.1: ”Den kommunala allmännyttans historia”, sid 319 – 348. https://www.regeringen.se
Ref.2: https://www.scb.se/hitta-statistik…bostadsbestandet-2019-12-31
Ref.3: https://www.lararen.se/nyheter…sveriges-larare-i-gemensam-kamp-for-statlig-skola